Mark hade precis flyttat in i sin nya lägenhet – en gammal tegelbyggnad med knarrande trappor, flimrande hallbelysning och radiatorer som visslade högre än de borde. Men den var billig, och han gillade charmen.
Men första natten hörde han det. Ett svagt knackande i väggarna. Först ignorerade han det. ”Gamla rör”, mumlade han och vände sig om i sängen. Men ljudet upphörde inte.
Knack… knack… knack.
Varje natt, ungefär vid samma tid, återkom ljudet. Ibland svagt, ibland högre, ibland flyttade det sig från ena sidan av rummet till den andra. Mark försökte allt – öronproppar, hög musik, till och med att sova på soffan. Men fortfarande fortsatte knackandet.
En natt, frustrerad, bankade han på väggen. ”Sluta!” ropade han. Till sin förvåning upphörde knackningarna omedelbart.
Tystnaden borde ha varit lugnande – men det var den inte.
Nästa natt testade han det. När knackningarna började knackade han tillbaka. Långsamt. Tre gånger.
Knack. Knack. Knack.
Ljudet på andra sidan upprepade samma mönster.
Mark blev iskall.
Han ringde hyresvärden nästa dag. Den gamle mannen suckade: ”Det är ett gammalt hus. Rören ger ifrån sig alla möjliga ljud. Oroa dig inte.” Men Mark kunde inte släppa tanken.
Till slut lånade han en ficklampa och kröp in i det trånga underhållsutrymmet bakom väggarna. Damm fyllde hans hals, spindelnät borstade hans hud. Knackningarna blev högre när han kom närmare.
Och då såg han det.
Inte rör. Inte gnagare.
Ett litet, gömt utrymme mellan väggarna – med en madrass, gamla matförpackningar och pappersbitar utspridda över golvet. Någon hade bott där.
På ett av pappren stod det, skrivet med darrig handstil: ”Jag hör dig också.”
